Hur fördela rättvist?

Debatten om den kommunala servicen tar ofta avstamp i invånarnas lagstadgade rättigheter. Man har rätt till stöd för handikapp, rätt till dagvård, rätt till tandvård, rätt till skolskjuts osv. osv.
Betydligt svårare blir det när man börjar diskutera nivån och omfattningen på rättigheterna.
Skulle man endast följa minimikravet i lagen skulle exempelvis skolbarnen gå betydligt längre sträckor överallt i Väståboland. Om föräldrarna själva skulle få avgöra hur taxin skall köra skulle servicenibvån säkert stiga avsevärt och därmed även kostnaderna.
Samma resonemang kan appliceras på nästan all samhällsservice. Minimikravet tryggas via lagstiftning och maximinivån kan ibland uppnås genom kundens/invånarens förväntningar.
Det är helt klart att samhället inte skulle klara av att finansiera välfärdstjänster på den nivå som enskilda kunder kanske skulle önska. Å andra sidan erbjuder kommunen oftast en nivå som är bättre än den lagstadgade miniminivån. (Tyvärr finns det ibland exempel på att vi knappt når ens miniminivån och det brukar synas i den offentliga debatten - bra så).

Balansgången som vi dagligen genomför handlar alltså om prioriteringar. Vilka grupper eller individer i vår stad behöver mera välfärdstjänster och vilka behöver mindre? Det man i debatten oftast glömmer bort är att en ökad servicenivå för den ena ohjälpligt leder till en minskad servicenivå för den andra. Det här kommer att fortsätta så länge inte pengarna växer på träd.