Stormen
Stormen Dagmar har bedarrat. De flesta har ström igen men ännu jobbar Fortum med att få hela nätet att fungera.
Stormen blottlade många sårbara punkter i våra system. Förutom den kritiserade beredskapsnivån hos elbolagen är det väl främst telefonins problem som visat sig ur sin sämre sida. Utan kommunikation fungerar ingenting annat heller så tillräcklig reservkraft till basstationerna är väl något som måste ordnas framöver.
Inom staden har vi också en del att utvärdera. I Väståboland slapp vi som helhet lindrigare undan än många andra områden (vilket ju är en en klen tröst för dem som drabbades hos oss). Vi har skaffat en del och skaffar flera aggregat för att trygga exempelvis äldreboendenas mat, värme o vatten liksom vattentillförseln till de områden som är beroende av det.
Det som vi alla kan ta oss en funderare över är gränsen mellan individens och samhällets ansvar.
Klart är att staden skall hjälpa de äldre som man har inom exempelvis hemservicen och trygghetstelefonsystemet. Men det kan inte vara så att staden har ansvaret för att enskilda brunnar fungerar, att enskilda får varm mat. Butikerna och lunchrestaurangerna och taxin fungerar och visst får man vid behov hjälp genom att exempelvis hämta vatten i centrum.
Staden har en beredskap att trygga samhällsfunktioner tillsammans med andra myndigheter men var och en har främst ansvar för sin egen bostad och sitt eget uppehälle.
Det som var mest glädjande i stormens fotspår var att se hur goda grannar, släktingar, vänner och frivilliga människor ställde upp. Ingenting kan ersätta kraften i gemenskapen inför naturens utmaningar.
Stormen blottlade många sårbara punkter i våra system. Förutom den kritiserade beredskapsnivån hos elbolagen är det väl främst telefonins problem som visat sig ur sin sämre sida. Utan kommunikation fungerar ingenting annat heller så tillräcklig reservkraft till basstationerna är väl något som måste ordnas framöver.
Inom staden har vi också en del att utvärdera. I Väståboland slapp vi som helhet lindrigare undan än många andra områden (vilket ju är en en klen tröst för dem som drabbades hos oss). Vi har skaffat en del och skaffar flera aggregat för att trygga exempelvis äldreboendenas mat, värme o vatten liksom vattentillförseln till de områden som är beroende av det.
Det som vi alla kan ta oss en funderare över är gränsen mellan individens och samhällets ansvar.
Klart är att staden skall hjälpa de äldre som man har inom exempelvis hemservicen och trygghetstelefonsystemet. Men det kan inte vara så att staden har ansvaret för att enskilda brunnar fungerar, att enskilda får varm mat. Butikerna och lunchrestaurangerna och taxin fungerar och visst får man vid behov hjälp genom att exempelvis hämta vatten i centrum.
Staden har en beredskap att trygga samhällsfunktioner tillsammans med andra myndigheter men var och en har främst ansvar för sin egen bostad och sitt eget uppehälle.
Det som var mest glädjande i stormens fotspår var att se hur goda grannar, släktingar, vänner och frivilliga människor ställde upp. Ingenting kan ersätta kraften i gemenskapen inför naturens utmaningar.
Kommentarer (0)
Kommentera
