Till innehållet


Historia

STENÅLDERN

LANDHÖJNINGEN

Senaste istid tog slut för 10.000 år sedan. Isen hade tryck ner jordskorpan och när istrycket lättade började en landhöjning. Den pågår fortfarande och för Pargas del räknar man med en landhöjning på ca 48 cm per 100 år.

Den äldsta synliga fornstranden bildades i Pargas för över 8000 år sedan på 56 meters höjd över nuvarande havsnivå på Stackberget i Lielax.

Redan då fanns bosättning vid den dåvarande finska kusten och boplatser t.ex. i Dragsfjärd visar att man rörde sig också i den yttre skärgården. Det skulle dock ännu dröja en tid före den arkipelag som växte fram i Pargas blev utnyttjad av stenålderns fiskare och jägare.

Fynd som gjorts i Pargas visar att de första jägarna och fiskarna rörde sig i området senast för 4500 år sedan. Då var Pargas ännu ett utskärslandskap.

Några öar med en yta på ett par kvadratkilometer omgavs av ett vimmel av mindre öar och skär. De största landområdena var Stortervolandet  i söder och Kirjala i norr.

Varför tog sig då stenåldersmänniskan ut i den yttre skärgården? Den vanligaste förklaringen är att sälfångsten i det yttre havsbandet lockade människorna.

När öarna växte kan man också tänka sig andra skäl. Skärgårdslandskapet med en lång och bruten strandlinje samt olika mikromiljöer bildade en produktiv ekologisk zon, som erbjöd mångsidiga resurser. 

FAGERVIK

Stenåldersboplatsen i Fagervik på Stormälö har undersökts i tre etapper åren 1996-1999. Boplatsen, som nu ligger på 34 meters höjd över havet, låg under stenåldern på en ö med sandstränder i arkipelagens utkant.

Eftersom området är en del av en stor sandås som i våra dagar utnyttjas för sandschaktning, är boplatsen nästan helt förstörd. Därför är det omöjligt att rekonstruera boplatsområdets ursprungliga omfattning.

Den enda tydliga strukturen som man fann på boplatsen var en delvis raserad eldstad.

Stenarna låg djupt inne i marken, vilket tyder på att de har lagts i en grävd grop. Stenarnas funktion har varit att lagra värme, som kunde utnyttjas för matlagning eller uppvärmning efter att elden hade slocknat. Bland stenarna fanns en liten mängd sot och kol.

Undersökningarna gav ett material på ca 300 fynd. Mest var det tillslagen kvarts, en del avfall och en del enkla föremål. Dessutom fanns avslag av porfyrit och skiffer.

En halvfärdig hålsten har antagligen ämnats att bli ett litet sänke, men stenen har spruckit då man har försökt göra hål i den. Man hittade också fragment av lerkärl och brända ben. De benbitar som har kunnat identifieras är sälben.

Fynden ger ett ganska primitivt intryck av beboarna av Fagervik. Vi vet att människorna byggde en eldstad, slog till enkla stenföremål, vistades på en liten ö i ett kargt skärgårdslandskap och jagade säl.

Men vi ser inte föremålen av trä, ben, skinn och andra organiska material, som fanns i långt större mängd än stenföremålen. Vi ser heller inte färgerna, de föremål och dekorationer som var bemålade med jord- och växtpigment.

Boplatsen i Fagervik var knappast enastående på något sätt, liknande boplatser fanns antagligen också på andra öar. För uppfattningen om förhistorien har Fagervik emellertid en stor betydelse. Den är den enda undersökta stenålderslokalen i denna del av skärgården och också den äldsta av de lokaler man känner.

För att med säkerhet kunna avgöra boplatsens ålder har träkol från eldstaden och fragment av ett förkolnat hasselnötsskal använts för radiokoldatering (14C).

Träkolet daterades i Helsingfors och fragmentet av hasselnötsskalet i Groningen, Holland. Resultaten är överensstämmande. De tidiga ”pargasborna” har använt den undersökta delen av boplatsen mellan 2800 och 2450 f.Kr. Detta är de första direkta bevisen på att människan under stenåldern har tagit i besittning den övärld som senare skulle bli Pargas.

SENNEOLITISKA FYND I PARGAS

Från den sena stenåldern och bronsåldern finns det allt fler fynd och fornlämningar som visar att skärgården var bebodd.

På Sydmo malmarna hittades år 1989 en skärva förhistorisk keramik och ett porfyritavslag.

Fyndplatsen är ett sandtag, som antagligen har förstört boplatsområdet helt och hållet. Höjden över havet är ca 20 meter. Flera boplatser från denna tid finns i Nagu och i Rimito.

__________________________

BRONSÅLDERN

Övergången från stenåldern till bronsåldern skedde i sydvästra Finland för ca 3500 år sedan.

För människorna som levde då innebar detta ingen dramatisk förändring. Kontakterna till väst blev allt viktigare och nya ideer spreds småningom längs kusten. Människornas världsbild vidgades, även om vardagen ännu påminde om stenåldersmänniskans.

Metallföremålen förblev lyxvaror och bruksföremålen var fortfarande till största delen gjorda av sten och organiska material.

Bronsåldern delas in i äldre bronsålder (1800-1100 f.Kr.) och yngre bronsålder (1100-500 f.Kr.). I boplatsernas artefaktmaterial ser man större förändringar först under den yngre bronsåldern.

Från Pargas känner man inte till ett enda föremål som med säkerhet kunde dateras till bronsåldern.

En del av boplatserna som man känner till i Pargas hör antagligen till bronsåldern, men kan inte urskiljas från den sena stenålderns material. Att inget metallföremål från bronsåldern har hittats är inte konstigt, eftersom bronsföremål från denna tid är mycket sällsynta i Finland.

Trots att föremålsfynden fattas kan man definitivt tala om bronsåldern som en specifik period i Pargas historia. Tiotals rösbyggen av sten på högt belägna platser vittnar om bronsåldersmänniskans speciella relation till skärgårdslandskapet.

I Pargas har man registrerat 50 rösen, men man känner till flera platser där det antagligen finns rösen.

Alla rösen hör emellertid inte till bronsåldern, för rösen har byggts också under järnåldern och i vissa fall t.o.m. under historisk tid. Man kan uppskatta att ca 30 av rösena i Pargas hör till bronsåldern.

Bronsålderns rösen kan betraktas som gravar i den bemärkelsen att en del av dem med säkerhet har innehållit rester av begravningar.

Det nya som introducerades under loppet av bronsåldern var elden som ett viktigt element i begravningsritualen.

Vem som gravlades i rösena är en intressant fråga. Dessutom kan man undra över varför rösena tycks innehålla bara en del av benen från gravbålet.

Inget röse i Pargas har ännu varit föremål för en arkeologisk utgrävning, så man vet inte hurdana spår av gravsättningar de innehåller.

________________________________

JÄRNÅLDERN

Bevis på att människor rörde sig i Pargas under den äldre järnåldern fick man då en eldslagningssten år 1938 inlöstes till Nationalmuseet.

Stenen hade hittats två år tidigare i en åker på Nygårds mark i Vannais.

Antagligen har stenen under järnåldern kastats i sjön.

De omsorgsfullt formade eldslagningsstenarna är till en del funktionella föremål, som kan användas för att med järn slå en gnista i en bit fnöske.

Föremålen måste dock också ha haft någon symbolisk betydelse, för den omsorgsfulla formgivningen har ingenting att göra med stenens praktiska funktion. Formen påminnande om ett kvinnokön för tanken till någon form av fruktbarhetssymbolik.

År 1953 hittades en folkvandringstida spjutspets med hullingar.

Motsvarigheterna till spjutspetsen i Pargas har i de flesta fall hittats i gravfält tillsammans med folkvandringstida föremålsformer, vilket också ger dateringen för pargasfyndet.

Det finns uppgifter om att en vikinga- eller korstågstida silverskatt skulle ha hittats i Pargas under 1830-talet eller tidigare.

Enligt ett protokoll från 1897 ingick det i rektor Gabriel Wallennius samling 15 arabiska och anglosaxiska mynt från en skatt hittad i Pargas. Mynten försvann senare, men det är troligt att skatten har gömts i jorden under slutet av 1000-talet eller senare.

År 1984 fick Pargas hembygdsförening i donation en järnyxa av äldre typ, som hade hittats på Jermo.

Yxan företräder en finsk typ och dateras till vikingatiden.

KAPELLUDDEN

Den första och också mest omfattande arkeologiska utgrävningen som utförts i Pargas var Pargas hembygdsförenings undersökning av Kapelludden på Attu åren 1989-90 och 1992.

Ortnamnet och platsens läge för tanken till de kapellplatser man känner från olika delar av Åbolands skärgård.

Man har sedan länge känt till en stenkonstruktion på Kapelludden, som ger ytterligare skäl att anta att platsen har haft en viss betydelse.

Man utgick under grävningarna ifrån en hypotes att det på Kapelludden har funnits ett sjöfararkapell under medeltiden och att stenkonstruktionen var en avgränsning av den vigda jorden.

Området har utnyttjats under senmedeltiden eller eventuellt  ännu senare.

En grav hittades på området och har daterats till yngre än slutet av 1200-talet.

Det är fortfarande osäkert om det har funnits en kapellbyggnad inom kapellgårdsmuren. Stensamlingarna tyder på någon form av konstruktioner, men vägglinjer från någon byggnad har inte kunnat identifieras.

MYNTSKATTEN I VÅNO

I september 1968 hittade Tor Sviberg i Våno en myntskatt från tidigare delen av 1700-talet. De 16 kopparmynten kom fram i samband med täckdikningsarbeten på Rolf Holmbergs åker.

Plåtarna inlöstes till Museiverkets myntkabinett i januari 1969.

Källa: Henrik Asplund; Tid, människor och landskap. En bok om arkeologi i Pargas, Åbo 2000, Ragnar Nyberg; Våra rösgravar, 1985, Pargasbygdens historia II, 1981.

________________________________

MEDELTIDEN

Redan på 1300-talet  förekom det frälsemän som var bosatta i Pargas. De frälsesläkter som bodde här under medletiden och på 1500-talet hörde huvudsakligen till de lägre eller lägsta skikten inom frälset. Lågfrälsen här var fattiga och klarade inte ens alltid av rusttjänsten.

Den mest betydande av frälsets sätesgårdar i Åboland var Qvidja. Där fanns frälsebosättning redan i början av 1400-talet och efter det att förbudet  att uppföra stenhus hade upphävts 1483 uppfördes på Qvidja en stenbyggnad i en våning med en välvd stenkällare Genom arv tillföll gården släkten Fleming. Erik Fleming gjorde om- och tillbyggnader på gården före 1540-talet då byggnaden höjdes med två våningar och i söder uppfördes dessutom en helt ny del, som även hade tre våningar. Kung Gustav Vasa vistades på Qvidja i två repriser, nämligen 1530 och 1556.

År 1556 fanns det i Pargas 103 byar och 359 gårdar. Man räknar vanligen att det fanns i medeltal 6 eller 7 personer per hushåll. I Pargas fanns således mellan 2100  och 2450 invånare vid denna tidpunkt.

Jordbruket var den dominerande näringen i största delen av Åboland under medeltiden. Spannmålsodlingen var intimt förknippad med boskapsskötsel. I Pargas hade man år  1571 i medeltal 1,1 hästar, 2,3 kor och 3 får per hemman. Karakteristiskt för Åboland var att enbart hästar nyttjades som dragdjur.

Skattehemmanen i Pargas sådde årligen i genomsnitt  drygt tre tunnor spannmål, vilket betyder att man sådde på ungefär två hektar åker. På grund av att cirka hälften av åkrarna årligen låg i träda var den totala åkerarealen per hemman den dubbla. Antalet hemman med någorlunda stora odlingar i Pargas 1540 uppgick  till 11. Deras utsäde var över tio spann, d.v.s.  6,25 tunnor, men under tio tunnor. Den årligen odlade arealen på sådana hemman varierade mellan 4 och drygt 6 hektar. Den vanligaste odlingsväxten var rågen men också kornet har odlats här. Plöjningen av åkrarna skedde med hjälp av primitiva årder fram till slutet av 1400-talet då högårdret blev mera allmänt.

Enligt Birger Trolles skatteräkenskaper för Åbo slott 1463-64 betalade Pargas 11 bol (=bestämt antal gårdar som hade att prestera en fastställd årlig mängd) i skatt råg, malt, penningar, smör och hönor. År 1539 betalade  bolen följande: 7 kor, 6 lamm, 12 får, 7 gäss, 24 hönor och 6 harar. Dessutom betalade varje rök råg, malt, smör och penningar. År 1540 infördes den nya skatteläggningen. Enligt den betalade varje rök 4 mark, 1 spann råg, 1 spann skattemalt och 1 lispund smör och varje bol betalade 1 ko, 1 får, 2 lamm samt ytterligare höns, gäss och harar. Som nyhet infördes nu att betala även ägg, skattehö, dagsverken samt ved. Förutom dessa årliga skatter betalades s.k. tillfälliga skatter. I Pargas betalade man med strömming, vadmal, segelväv, hö, ved, kalk, penningar, föda, dagsverken och plankor.

Förutom fisket, som man bedrev för både husbehov och till avsalu, var kalkbränning en viktig binäring i Pargas. Den kalk som producerades under 1500-talet avyttrades nästan uteslutande i Åbo, där byggnadsarbetena på slottet krävde stora mängder kalk. Åren 1558 och 1561 sålde 26 personer i Pargas kalk till Åbo slott. De var hemma från följande byar; Kojkulla, Lapplax, Limberg, Ontala, Parsby, Pjukala, Skärmola, Skräbböle, Storgård, Stormälö, Tara och Vallis. De största årliga leveranserna från enskilda kalkförsäljare uppgick till mellan 25 och 53 läster, vilket i stort sett motsvarade lika många ton.

På Pargas malm bodde också specialiserade hantverkare. År 1571 fanns där en smed, en skräddare, en skomakare och en hattmakare.

BROTT OCH STRAFF

De svenska landskapslagarna introducerades i Finland genom erövringen av landet. I Pargas användes  Hälsingelagen, som kan ses som en modifierad version av Upplandslagen som stadfästes år 1296. Landskapslagarna var stiftade för bondesamhället och indelades i huvudavdelningar eller balkar. Balkarna strukturerade lagen i enlighet med de viktigaste sfärerna i människans liv. En likartad lagstiftning i hela riket fick man i och med att den första landslagen togs i bruk under andra hälften av 1300-talet.

Om någon har en kvinna hos sig och ligger i lönskaläge med henne under 3 år om han går uppenbart i säng med henne och hon bär hans nycklar och båda bruka samma disk och duk, så att de äta dagligen tillsammans, när de hava gjort så i tre år, då är hon hans äkta hustru. (Skånelagen)

Hävdar någon ogift kvinna men avlar ej barn med henne, vare det fritt för penningböter. Ty ingen må åtalas för lönskaläge förrän barn kommit till och blivit fött ur moderlivet levande eller dött. (Yngre Västgötalagen)

En kvinna har en frilloson och en annan äkta son; de skola båda taga arv efter henne, lika mycket den ene som den andra, vare sig de är söner eller döttrar. (Y. Västgötalagen)

Skuffar du en kvinna så att henes kläder fara ur lag, böta då åtta örtugar. Flyga de upp mitt på läggen, böta en halv mark. Flyga de så att man kan se knäskålarna, böta då en mark penningar. Flyga de så högt att man kan se både länd och blygd, böta då två marker.

Tager du kvinna om handleden, böta en halv mark, om hon vill kära. Tager du henne om armbågen, böta åtta örtugar. Tager du henne om axeln, böta fem örtugar. Tager du henne om bröstet, böta en öre. Tager du henne om ankeln, böta en halv mark. Tager du henne mellan knät och vaden, böta åtta örtugar.  Tager du ovanför knät, böta fem örtugar. Tager du ännu högre upp, då är det det skamliga greppet och heter en dåres grepp; där gälla inga penningböter; de flesta tåla, när det har kommit därhän.

Om detta sker med icke gotländsk kvinna, då bötar du till henne hälften mindre för alla grepp än till gotländsk kvinna, om det är en fri och friboren kvinna. (Gotlandslagen)

Nu skall varje bonde hava tre famnar vargnät. Haver han ej nät, böte därför 3 öre. Då skall man taga två män från var socken som skola skära upp budkavle. Kommer ej bonde från varje hus, då böte 3 öre. De männen som nämnda äro, skola utsöka penningarna. De taga en tredjedel av dessa penningar och de som följa skallet tage två delar. (Östgötalagen)

Det är nu därnäst att man skall uppföda vart barn som varder fött i vårt land, och ej utsätta det. (Gotlandslagen).

Domstolarna dömde i allmänhet inte till frihetsstraff, utan strafformerna var böter och olika slag av kroppsstraff. Den som inte kunde betala fick i stället plikta med sin kropp. Den skyldige kunde gottgöra t.o.m. ett dråp med pengar. För många brott stadgades skamstraff. I Magnus Erikssons stadslag föreskrevs ”stadens stenar” som straff särskilt för kvinnor som hade begått äktenskapsbrott. Andra skamstraff var klippning av det långa håret på kvinnor, brännmärkning eller stympning av näsa eller öron. Till stocken dömdes man speciellt för brott mot kyrkotukten. Dödsstraff dömdes vid mord, rån och stölder. Man kunde också dömas ärelös och drivas från socknen.

Sakörena från 1500-talet berättar om ogilla vägar, gärdesgårdar och diken. De berättar om tredsko med skatter och om tvister i strömmingsfiskevarp och råskillnader samt om okväden. I Pargas hade förbittrade grannar slagit ihjäl grannens svin och slagsmål hade uppstått på notisarna mellan tävlande notlag.

År 1551 dömdes Mårten Persson i Attu till 3 mk för att han högg notrepen sönder för holmoborna.

År 1556 dömdes Mickel Limberg till 20 mk för att han slog Påvels piga på Malmen 3 blånader i huvudet

År 1482 Henrik Olof Starck från Pargas dömdes till repet av rådet i Stockholm. Henrik hade specialiserat sig på kyrkstölder och han hade lagt beslag på både silverföremål och penningar.

ÖRTER OCH LÄKEMEDEL

För huvudvärk skall man åbrodd taga och malört sjuda tillsamman i stark ättika, och där skall man två huvudet med både om kväll och morgonen.

För örvärk skall man taga varm kvinnomjölk och låta in i örat och smörja omkring örat med lagerbärsolja. Det är gott för dövhet.

För sjuk mage och vämjelse skall man taga anis, kummin, ingefära, muskot, fänkålsfrö samt torr mynta och stöta det allt till pulver och det skall man allt äta.

Persilja är god mot etter (som motgift), och hennes frö löser ont väder och ond blod; och det duger för vattusot och för bukrev och för värk i njurar och i blåsa och rensar lever och sår.

Groblad gör stadigt det som är brutet. Hon torkar sår, som mycket väta hava, och rensar den röta som i sår är vuxen, om man blandar med honung och lägger därpå.

För gikt tag färskt kattskinn och bind om och låt så vara till dess det varder kallt och drager ut all värken.

Om man haver gamla bölder, som alltid rinna och kunna ej läka, dem kallar man fistel. Då må man taga ett hundhuvud och bränna det till aska och strö den askan i såret. Hon biter det onda ut och läker såret.

Senap haver den makt att varder den äten med ättika då rensar han huvudet och gör det lätt. Den som varder freneticus, det är galen, och spyr av för mycket huvudvärk då skall man taga senap och honung och det gula av ägget och fröet av gråbo och det stöta med lagerblad och göra därav ett plåster och taga böna och malört och blindnässla samt sjuda det och två huvudet däri samt sedan lägga plåster därpå. Därpå lägge man honom i säng; och det göras i tre dagar., så hjälper Gud.

Källa; Pargasbygdens historia II, 1981, Eljas Orrman, Medeltida bebyggelse....

__________________________________

16- OCH 1700-TALET

MALMEN

Det exakta antalet invånare på Malmen under 1600-1700-talet är omöjligt att räkna ut. Mantalslängderna på 1600-talet upptog 10-12 personer som betalade egendomsskatt och på 1700-talet 30-40 personer. Uppgifterna är dock ganska svävande, beroende på hur noggrant mantalslängderna fördes.

I början av 1600-talet omnämns bland befolkningen på Malmen Åbo slotts trädgårdsmästare, glasmästare och tornbyggare. Under 1600-talets lopp omtalas en del hantverkare, såsom skräddare och snickare och naturligtvis klockaren med sin familj.

Såsom märkligare byggnader på Malmen bör nämnas sockenstugan, som 1694 berättas ha blivit uppförd på länsmannen Thomas Bengtssons tid (omkring 1587-1620), tjuvkistan och tiondeboden. De båda sistnämnda låg under slutet av 1600-talet och i början av följande århundrade invid Kyrksundet, någonstans i kyrkans omedelbara närhet. Vid samma tid nämnes också tegelbruket, som kom att ge namnet Tegelhagen åt platsen, där det var beläget nära invid kyrkan på prästgårdens mark.

De sammanträngda kojorna och deras bebyggare gav ofta de styrande anledning till bekymmer. Ett alltid återkommande klagomål var att  malmborna idkade krögeri på söndgarna.

FOLKMÄNGD

Enligt beräkningar skulle folkmängden i Pargas år 1610 ha uppgått till ca 2500 invånare. Man har då beräknat med sju personer per gård. År  1695 var antalet ungefär detsamma, men hundra år senare, det vill säga i slutet på 1700-talet torde invånarantalet ha uppgått till cirka 5000.

KRONAN

Den mäktigaste personen i Finland och den som var landets egentliga styresman var landshövdingen. Till hans uppgifter hörde att övervaka tjänstemän, skatte- och rättsväsen, ordning och sed. Han var också högsta ämbetsman i länsstyrelsen som var uppdelad i ett landskansli för skrivarbeten och ett landskontor för räkenskaperna.

Skriv ut
Dela |
Upp